Idag är den dag som jag börjar med träning igen. Jag har bestämt mig för att använda mig av löpbandet och hundpromenader till en början. Varannan dag förutom onsdag och torsdag då jag jobbar så tänker jag gå 60 minuter ena dagen och 30 minuter andra dagen på bandet. Detta kan komma att kompletteras med hundpromenad samma dag.

De pass jag gjort hittills är:

11/3-24

Löpband 6,5 km på 60 min, 457 calorier

Hundpromenad 3 km på 46,55 min

12/3-24

Löpband 3 km på 30 min, 213 calorier

Hundpromenad  4,23 km på 1,04 h

15/3-24

Löpband 6 km på 60 min, 421 calorier

16/3-24

Löpband 3,2 km på 30 min, 226 calorier

17/3-24

Löpband 6 km på 60 min, 421 calorier

18/3-24

Hundpromenad 3,7 km på 40,19 min

19/3-24

Löpband 7 km på 60 min, 492 calorier

22/3-24

Hundpromenad 4.5 km på 58,18 min.

23/3-24

Hundpromenad 2,5 km

Löpband 7,5 km på 60 min, 527 calorier

24/3-24

Löpband 3 km, på 30 min, 227 calorier.

25/3-24

Löpband 10 km, på 80 min, 704 calorier.

26/3-24

Hundpromenad 4.5 km på 58 min.

27/3-24

Hundpromenad 2,5 km på 35 min, 144 calorier.

29/3-24

Löpband 7,5 km på 60 min, 528 calorier.

30/3-24

Löpband 7,5 km på 60 min, 527 calorier.

31/3-24

Löpband 6,2 km på 60 min, 467 calorier.

1/4-24

Löpband 7 km på 60 min, 492 calorier.

4/4-24

Löpband 7 km på 60 min, 492 calorier.

5/4-24

Hundpromenad 4,5 km på 1h13 min, 343 calorier.

Löpband 6,5 km på 60 min, 457 calorier.

Det ett och ett halv år sedan valparna föddes med buller å bong samt all stress runt deras död och deras föräldrars död har resulterat i en viktuppgång på 30 kg, ja ni läste rätt, hela 30 kg har smugit sig på under denna period av absolut stress och sorg. En dag stod jag bara där och kom inte i några av mina kläder, konditionen i botten och ett självförakt.

Det har tagit månader att processa detta, tankarna har varit många och det har varit nära på att bara köpa det hela och se att det här är det nya normala. Till slut så landade jag i att jag måste börja någonstans, det här är verkligen inte den jag vill vara, jag vill kunna röra mig och komma i mina kläder men jag förstår oxå att detta inte kommer vara något som är gjort på en handvändning.

Min startposition ser ut som sådan:

Vikt:

116,8 kg 

Mått:

Bröst 116 cm

Höger överarm 42 cm

Vänster överarm 41 cm

Midja 120 cm

Stuss 141 cm

Höger lår 81 cm

Vänster lår 82 cm

Höger vad 50 cm

Vänster vad 50 cm

Fundus 17 cm

FCE - Fibrocartilaginös emboli.

 

Lyckan varit  kortvarig, den 21 december ringer min dotter (som nu äger en av hanarna) och säger att Folke som han heter skrek till vid rastningen på kvällen och sedan ville han inte gå nå mer, jag bad dem avvakta och han sov en stund men efter han vaknat kunde han inte röra sig från bröstkorgen och ner.

 

Ringde jobbet (jobbar på ett djursjukhus) där de tog emot dem. Vid undersökningen visade Folke total bakbenspares och ingen smärtkänsel och withdarwel (viljan att ställa tassen rätt enkelt förklarat). Vi bestämmer att han skall läggas in över natten men för vidare undersökning imorgon men när jag la på telefonen med veterinären så slog det mig vad Folke hade drabbats av. Jag läste en artikel för någon månad sedan där det berättades om “Puppy Pares” FCE Fibrocartilaginös emboli.

 

FCE Fibrocartilaginös emboli (FCE) är en sjukdom som orsakas av en infarkt till ryggmärgen vilket ger plötsliga förlamningssymtom. Denna sjukdom ses tämligen frekvent hos hund, den är sällsynt på katt och endast enstaka fall finns beskrivna på människa. 

 

Infarkten orsakas av att en bit brosk hamnar i ett kärl som försörjer ett ryggmärgsavsnitt. Det brosk som återfinns i kärlet är identiskt med det brosk som förekommer i diskarna som sitter mellan kotorna i ryggraden. Man vet inte hur detta brosk hamnar i ryggmärgskärlet eller varför dessa broskbitar i regel inte ger infarkter i andra organ.

 

När broskbiten fastnar i kärlet fås en syrebrist (ischemi) i det område av ryggmärgen som normalt försörjs av det kärlet. Syrebristen gör att nervvävnaden skadas/dör och vi får bortfallssymtom i området bakom skadan. Bortfallssymtom visar sig som förlamning (pares/paralys), ataxi (vinglighet) och nedsatt känsel.

 

Symtombilden är ofta klassisk med mycket akuta symtom som ofta, men långt ifrån alltid, uppkommer under aktivitet. Många gånger beskriver ägaren att hunden skriker eller gnäller till (inte sällan då de hoppar efter en boll eller pinne) och därefter blir de snabbt förlamade. 

 

Förlamningen kan drabba enbart bakbenen (parapares/paraparalys) eller både bak och framben (tetrapares). Symtomen är oftast kraftigt lateraliserade vilket innebär att ena sidans ben är märkbart sämre än andra sidans ben. Hundarna är till en början påtagligt besvärade men smärta brukar i ett senare skede inte vara förknippat med detta tillstånd. Drabbade hundar är ofta unga eller medelålders och av storväxta raser. 

 

Denna åkomma kan inte opereras eller medicineras. Behandlingen inriktas på rehabilitering och denna bör påbörjas så snart som möjligt. Träningen syftar till att återfå styrka, balans och bli mer stadig i de drabbade kroppsdelarna. Träning i vatten gör det lättare för förlamade patienter att röra sig eftersom viktbelastningen minskar.

                                                  
                      

Prognosen beror av hur omfattande och grava de neurologiska bortfallssymtomen är samt av var infarkten sitter längs ryggmärgen. Skador i de s.k intumescenserna (områden av ryggmärgen som sitter precis ovan fram respektive bakbenen) ger sämre prognos. Detta beror på att det finns fler nervceller i dessa områden och dessa kan inte återbildas. 

 

Skador som sparar förmåga att känna smärta har vanligen god prognos. Smärta förmedlas av de minst känsliga nervtrådarna som ligger djupast i ryggmärgen och förmågan att förnimma detta försvinner sist, efter att proprioception och motorik försvunnit.

Genom att klämma med en peang över en tå stimuleras de nervtrådar som förmedlar smärtan, patienten måste visa att den känner smärta genom vända sig mot stimulit, morra, försöka bitas etc. Avsaknad av förmåga att känna smärta innebär att en omfattande del av ryggmärgen är skadad och prognosen är dålig. 

 

Dagen efteråt den 22 december så hämtade jag hem Folke så att jag kunde inleda rehabilitering, innan vi åkte hem så började vi med vattentrask så Folke fick vänja sig vid själva trasken. Jag hjälpte honom i trasken för han har nästan ingen rörelse i bakbenen.

 

Vi hinner nästan landa i det som hänt men den 23 december medan jag tränar Folke så sitter Oliver (sonen) med vår hane (Arvak) i knät, jag filmar det hela så det finns på film. När Arvak reser sig hur Olivers knä, ramlar han omkull. Vi skrattar och säger vilken klant men sedan hugger det i magen när jag ser hur han rör sig, han släpar höger bakben efter sig så jag inser direkt att Arvak oxå har drabbats av FCE. Min instinkt sa (jag har ingen aning om det hjälpte) var att böja ryggen på honom så att kotorna gick isär (tänk skjuta rygg) och sedan “skaka” ryggen, kanske kunde broskbiten släppa.

 

Jag ringer en av mina kollegor och hon bekräftar mina tankar om att det är just FCE han drabbats av och med tanke på att det inte finns nåt att göra för veterinären så stannar vi hemma och inleder chockade oxå träning för Arvak.

 

Nu har vi alltså två hundar/valpar knappt tre månader gamla som är lama. Tankarna rusar och frågorna läggs på hög. Vad är det riktiga att göra i en sådan här sits? Vi är alla överens om att efter att ha jobbat så hårt för att få dessa valpar att överleva så kan vi inte sluta nu. Vi sätter ett mål på två månader och sedan utvärdera då hur allt ser ut.

 

Omsorgen av Folke är ett heltidsjobb med tanke på att han inte kan ta sig någonstans själv. Den första tiden kunde han inte röra sig alls för egen maskin men det kan han nu. Han kan byta sida att ligga på, ta sig upp i sittande ställning och alldeles i dagarna har han lyckats att ställa sig upp ett par gånger själv.

 

Det är träning, träning och åter träning och en hel del kiss mina dagar handlar om. Ja ni läste rätt - kiss! Två valpar som pga sin ålder inte är rumsrena, fast på övervåningen med dessa som måste bäras ner innan vi hinner ut (nej vi bor nästan inte nere pga elpriserna) samt att Folke inte har en korrekt fungerande blåskontroll.

 

Dagarna rullar som blir till veckor i ett töcken. Vi tränar och ståtränar, masserar, laser och vattentraskar. Det gör vi i Jönköping så jag åker dit och är 2,5 dygn varje vecka för att kunna traska minst tre ggr vecka (jag är sjukskriven nu så därför är jag hemma mkt mer än i vanliga fall då jag bor hela veckorna i Huskvarna).

 

Det jag kan säga är att det finns ingen som egentligen kan tala om hur man ska göra för att det ska bli det bästa för hundarna. Jag har tagit mina kunskaper som jag fick när jag jobbade inom human ortopedi tillsammans med google och ett ton vetenskapliga artiklar. Men mest har jag gått på känn. Jag är oerhört tacksam att jag jobbat med en lam hund på jobbet under de senaste månaderna på jobbet, den killen har lärt mig massor som jag nu har kunnat använda mig av.

 

Jag tror att det får bli ett tredje inlägg som berättar mer om träningen med våra juveler. Det är verkligen inte någon dans på rosor, det är inte roligt, det tar all min tid men det är mina hundar och jag gör det som behövs när de behöver mig!

 

PANG så händer det igen, tiken som vi sålt blir oxå dålig. Samma åkomma som pojkarna och lika svårt paralyserad som Folke var till en början. Jag ska inte gå in nå djupare på henne mer än att hon har fått somna in och jag stödjer hennes ägare till 100 % i deras beslut. 

 

Psyket är hårt testat just nu, jag är glad att jag har en fantastisk man som inte alltid förstår mig men alltid stödjer mig, en son som ser till att jag äter och som hjälper till med sina “småbrorsor” (de älskar verkligen honom), en dotter med sambo som hjälper till och stöttar varje gång jag kommer till Jönköping/Huskvarna. Tillsammans är vi starka… nästan alltid i alla fall….

 

Detta kommer bli ett mkt långt inlägg men jag känner att det är rätt tid att tala om varför jag har varit mkt svår att få tag på de senaste fyra månaderna.

Först vill jag ge Er lite bakgrund till situationen. Jag såg ett inlägg på ett Varghundsforum på Facebook att ett syskonpar behövde ett nytt hem. Första vändan snuddade jag bara vid tanken att vi skulle kunna ta hand om dem. När sedan samma inlägg kom upp igen men med en desperat förfrågan att de behövde ett hem snarast. Ägaren har blivit gammal med begynnande demens och fosterboendet som har stor kunskap om Varghundar kunde inte behålla dem av privata själ, då kontaktade jag fosterfamiljen med ett erbjudande om att ta hand om SE31699/2016 Wolf-Cottage, (kallad Huldra hädanefter) och SE31695/2016 Wolf-Cottage Urban (kallad Ulvar hädanefter).

 

De kom på besök och både Ulvar och Huldra fann sig till rätta i vår familj och flock. Ulvar behövde klart gå upp i vikt och Huldra ner i vikt. Vi jobbade med det och att de skulle känna sig trygga och välkomna i vårt hem. 

 

Rätt snart började vår andra Varghundstik Skade att löpa för att följas av alla andra tikar hemma (Nike/Finsk lapphund, Freya Bolonka, Fia svensk/finsk lapphund samt Huldra Varghund. Vi såg genast att Ulvar var mkt intresserad av tikarna samtidigt så hade han det jättejobbigt med så många löptikar. Detta var så påfrestande att jag sov utomhus med honom på gården dygn 1-3 samt nere vid vår sjö dygn 3-6. Dagarna hölls de separerade. Från dygn 6 -16 bestämde jag mig att bo i Huskvarna i min övernattningslägenhet för att underlätta främst för Ulvar men även för att inte drabbas av en tjuvparning men det var tydligen inte tillräckligt med åtgärder för i oktober blev vi varse att Huldra var dräktig.

 

Jag ser mig som en seriös hundägare, uppfödare, instruktör, lärare och djurvårdare. Jag jobbar dagligen med djur och har undervisat på Naturbruksgymnasiets inriktning hund under flera år. Trots detta, så skedde det en tjuvparning hemma hos mig och inte vilken tjuvparning utan även en syskonparning. 

 

Detta upptäcktes den lördagen den 1 oktober då vår varghunds tik började gå upp i vikt av oförklarlig anledning. Hon var tjock när hon kom till oss men hade tappat i vikt och byggt muskler och blivit riktigt fin i kroppen så plötsligt vägde hon 2 kg upp från ingenstans. Jag tog med henne till jobbet (jobbar på Anicura Djursjukhus i Jönköping) Där tittade två kollegor på min tik och hon konstaterades dräktig, väldigt dräktig. Vi hittade 13 valpar på röntgen. Den enda som kan vara pappa till valparna är vår andra varghund, trots att det varit åtskilda dygn 6-16 (enligt flera veterinärer på jobbet så säger de att spermier kan leva upp till fem dygn på sin väg att befrukta ett ägg och då finns det en chans att Ulvar parat Huldra dygnen före vi åkte hemifrån. Vi har flera kameror hemma men ingen har fångat parningen på bild. 

 

Efter diskussion med flera av veterinärerna på mitt jobb, kommer vi fram till att det bästa alternativet så långt in i dräktigheten är att hon får föda din valpar. Vi följer tiken tätt, och ber en kollega att göra en koll på både hanen och tiken för att se om det är nåt hälsomässigt jag/vi kan göra för att de ska må så bra som möjligt.

 

Tiken börjar lägga på sig väldigt mkt vätska och hon är stor och tung. Då vi inte kan säkert veta vilken dag som är parningsdagen och att hon skall skonas från resor i bilen så börjar vi ta progrestronprov men värdet sjunker för sakta vs hennes välbefinnande. I detta läge beslutas det för att tikens bästa och med hennes liv prioriterat att hon skall förberedas för kejsarsnitt klockan är då ca 19:00, den 11 oktober.

 

Veterinärerna som opererade och alla assisterande (jag själv inkluderad. Vi var 17 st som hjälpte till under kejsarsnittet) har aldrig sett så stora livmoderhorn. Huldra börjar blöda ymnigt från livmodern och ett snabbt beslut tas att ta bort den för att inte drabbas av komplikationer efter snittet. 13 valpar (5 tikar och 8 hanar) plockas ut och alla är livskraftiga enbart med gnuggning och en droppe Glukos.

 

Operationen avslutas och tiken kommer till uppvak och hon mår bra r/t vad hon just varit med om. Kommer i gång att äta och dricka lite granna men hon är väldigt trött och inte speciellt intresserade av valparna. Det bedöms vid 01.00 att tiken och valparna kan följa med oss hem efter hon varit ute och kissat samt ätit lite.

 

Natten hemma började bra, alla valpar fick dia lite. På morgonsidan upplever jag att tiken är slö och blek i sina slemhinnor. Jag ger henne 1-2 liter dropp för att sedan försöka frakta tillbaka henne till kliniken. Vi hinner precis in på ett rum där hon segnar ner och alla omkring i ser att det finns två alternativ, öppna henne igen eller avliva direkt på plats. Vi är alla överens, hon kommer inte klara en operation till i det tillståndet hon är i nu så i samförstånd med flera av mina kollegor (veterinärerna, djursjukvårdare) så avlivas Huldra.

 

Anicura i Jönköping gör en förfrågan till mig om de får obduceras tiken för att se om man kan finna någon anledning för att hon förblödde, om kliniken i förfarandet gjort något som kunnat påverka utgången till det bättre. Alla stygn och ligaturer satt där de skulle och man kan inte se direkt varför hon börjar blöda så mkt, det finns massor med blod i buken. Troligen berodde blödningen på att vävnaderna hade blivit så uttänjda under dräktigheten att det ser ut som det kan ha brustit vid livmodertappen.

 

Nu är det onsdag den 13/10-22 och jag står med 13 valpar som är moderlösa. Många tankar går runt, vad gör vi nu, är detta ett tecken att de inte har rätt att leva, hur föder man upp 13 valpar för hand när de ska äta varannan till var tredje timme dygnet runt.

 

Återigen efter ha rådfrågat veterinärerna på mitt jobb så kommer vi fram till att valparna ska få en chans, det är inte deras fel att att deras mor och far är syskon. Vi är väl medveten om att detta strider mot avelspolicyn men vem är jag att bestämma över liv och död, återigen skall dessa valpar straffas?

I denna ordning kom de till världen:

 

   HANE/TIK:                                                     FÄRG:FÖDELSEVIKT:

 

Holvrets Varggropas Ymer(Lila)510 g

Holvrets Varggropas Arthur(Ljusgrön)560 g

Holvrets Varggropas Epona(Ljusrosa)380 g

Holvrets Varggropa   Arvak(Svart)530 g

Holvrets Varggropas Kronos(Vit)550 g

Holvrets Varggropas Tristan            (Turkos)610 g

Holvrets Varggropas Idun                (Orange)440 g

Holvrets Varggropas Pomona         (Blå)470 g

Holvrets Varggropas Con’an Jabba (Grå)500 g

Holvrets Varggropas Asklepios        (Gul)610 g

Holvrets Varggropa Folke               (Mörkgrön)560 g

Holvrets Varggropas Isolde            (Mörkrosa)520 g

Holvrets Vargropa Signe                (Röd)500 g

 

Här började det enorma jobbet att lära 13 valpar att äta från flaska och de tre första dygnen fick vi inte en sekunds sömn, men det är ju omöjligt att inte älska dessa små liv. Att sörja modern finns det knappt utrymme till samt så har det dåliga samvetet nästan tagit knäcken på mig redan här. Jag vet att jag gjort det jag kunnat men någ

 

Från början ser vi att ” Ljusrosa tik” är mindre än de andra och hon får inte riktigt till det med maten och det ser mörkt ut. Hon somnade stilla i min famn natten till lördagen. Sedan är det lugnt fram till måndagen den 17/10 då vi fick lov att avliva en valp som inte heller fått till maten med flaskan det var tik, “Blå”.

 

Tidigt på lördag morgon den 22 oktober börjar flera valpar visa tecken på svaghet och sjukdom från ingenstans. Jag inser direkt att detta kommer bli allvarligt och packar in alla valparna, de 11 som är kvar och åker de 13 mil jag har till jobbet. Mkt riktigt när jag kommer fram så mår hane “Ljusgrön” och “Lila” inte bra. Två veterinärer tar hand om dem, vi röntgar och ser tecken på aspirationspneumoni på båda med väldigt täta stråk i lungorna. Vi väljer att låta dem somna in då de är väldigt dåliga och oddsen för att de skall klara sig utan att lida bedöms som minimala. Under kvällen förlorar vi även “Grå” hane, som avlivas efter han drabbats av kramper.

 

Under vi tagit hand om dessa två har fler börjat visa tecken på svaghet, prover tas på röd tik för att få en fingervisning vad det är som pågår. De kvarvarande valparna sätts in på antibiotika och uppvätskning. Ulvar undersöks 22/10  för att kontrollera testikelstatus på honom då han är pappa till de valpar som fötts. Det konstateras att han har 2 testiklar i pungen som känns normala.

 

Tidigt söndag morgon 23 oktober får vi lov att avliva “Turkos” valp då den är bradykard och okontaktbar. Efter några timmar så är det dags att säga adjö till “Mörkrosa” tik som även hon drabbas av kramper. 25 oktober somnar “Vit” hane in i sömnen och några timmar senare somnade även “Orange” tik in.

 

Den 26 oktober under kvällen går “Gul” valp hastigt bort, hans förlopp var mkt likt flera andra att gå från att vara vaken och äta till att bli livlös på mindre än en timme. Detta kom lite som en chock för han var en stor och stark hane.

 

Under dessa förskräckliga dagar har jag hela tiden haft kontakt med mina kollegor och kollegor angående medicinska beslut och för att bolla erfarenheter samt så har jag fått stöttning i det mentala. 

 

Vid 7 veckors ålder den 1 december har valparna testats för Portosystemisk shunt PSS med resultat u:a.

 

När valparna 8 veckor, blev de besiktigade, chippade och vaccinerade med anmärkningen att hörntänder går upp i gommen/valpbett samt att det är en trevlig och nyfiken kull.

 

Två  valpar har flyttat till sina nya hem medan en hane ska stanna hos oss i familjen. Denna erfarenhet har varit traumatiskt och underbar på samma gång. Jag har fått bevisa för mig själv gång på gång att man orkar lite till när det är som den svartaste natt.

 

Detta är verkligen inget som vi önskat men det hände och vi har fått lov att tackla uppgiften eftersom saker har uppkommit. Vi har inte hunnit sörja vår tik och inte de valpar som lämnat oss för att det har alltid stått saker som varit mer akuta i omvårdnaden av de valpar som för stunden varit levande.

 

Valparnas pappa är nu oxå avliden efter ha diagnostiserats med en elakartad tumör i frambenet.

/Johanna Janols Rengeborg

 

Fibrocartilaginös emboli (FCE) är en sjukdom som orsakas av en infarkt till ryggmärgen vilket ger plötsliga förlamningssymtom. Denna sjukdom ses tämligen frekvent hos hund, den är sällsynt på katt och endast enstaka fall finns beskrivna på människa. Infarkten orsakas av att en bit brosk hamnar i ett kärl som försörjer ett ryggmärgsavsnitt.

 

Det brosk som återfinns i kärlet är identiskt med det brosk som förekommer i diskerna som sitter mellan kotorna i ryggraden. Man vet inte hur detta brosk hamnar i ryggmärgskärlet eller varför dessa broskbitar i regel inte ger infarkter i andra organ.

 

När broskbiten fastnar i kärlet fås en syrebrist (ischemi) i det område av ryggmärgen som normalt försörjs av det kärlet. Syrebristen gör att nervvävnaden skadas/dör och vi får bortfallssymtom i området bakom skadan.

 

Bortfallssymtom visar sig som förlamning (pares/paralys), ataxi (vinglighet) och nedsatt känsel.

Symtombilden är ofta klassisk med mycket akuta symtom som ofta, men långt ifrån alltid, uppkommer under aktivitet. Många gånger beskriver ägaren att hunden skriker eller gnäller till (inte sällan då de hoppar efter en boll eller pinne) och därefter blir de snabbt förlamade.

 

Förlamningen kan drabba enbart bakbenen (parapares/paraparalys) eller både bak och framben (tetrapares). Symtomen är oftast kraftigt lateraliserade vilket innebär att ena sidans ben är märkbart sämre än andra sidans ben.

 

Hundarna är till en början påtagligt besvärade men smärta brukar i ett senare skede inte vara förknippat med detta tillstånd. Drabbade hundar är ofta unga eller medelålders och av storväxta raser. Ca 20% av de drabbade hundarna är dock av mindre storlek. 

 

Prognosen beror av hur omfattande och grava de neurologiska bortfallssymtomen är samt av var infarkten sitter längs ryggmärgen. Skador i de s.k intumescenserna (områden av ryggmärgen som sitter precis ovan fram respektive bakbenen) ger sämre prognos. Detta beror på att det finns fler nervceller i dessa områden och dessa kan inte återbildas. Skador som sparar förmåga att känna smärta har vanligen god prognos. Smärta förmedlas av de minst känsliga nervtrådarna som ligger djupast i ryggmärgen och förmågan att förnimma detta försvinner sist, efter att proprioception och motorik försvunnit.

Genom att klämma med en peang över en tå stimuleras de nervtrådar som förmedlar smärtan, patienten måste visa att den känner smärta genom vända sig mot stimulit, morra, försöka bitas etc.

Avsaknad av förmåga att känna smärta innebär att en omfattande del av ryggmärgen är skadad och prognosen är dålig. Patienter med FCE utan djup smärtsensibilitet kan ibland i ett mycket tidigt skede gynnas av en operation. Operationen syftar till att lätta på trycket i ryggmärgen genom att öppna upp hinnan som omsluter ryggmärgen.

 

 av https://www.neurovet.se/fibrocartilaginoes-emboli-fce Cecilia Rohdin

Jag drar på besöken länge, samtidigt som något inom mig pockar på min uppmärksamhet för att just dessa besök skall göras.

Jag